Till kristenhetens försvar

Jag har ingen religion. Beroende på vad man menar är jag inte heller ateist; icke-tron kan tyckas bli lite religiös ibland. Så kan vi inte ha det.

Tre saker som gjort eller gör att jag inte helhjärtat kan vara fiende till kristendomen:

1. De glada irländska nunnorna i Stina Dabrowskis intervju. (tidigt 90-tal?)

2. När Birgitta (helig, galen; både eller varken) bad påven om befallning anmodade han hennes kloster i Vadstena att vara "En närvaro". Guds, etc. Helt enkelt. Det är rätt spänstigt! Kristendomen, och alldeles säkert andra religioner likaså, har ibland en förmåga att vara upphöjd i positivaste bemärkelse. En känsla för de stora linjerna i tid och rum. Be there. Som en strävsam ljusets kraftnod, med ett inneboende ändamål och evigheter på sig.

3. KG Hammar, fd ärkebiskop, talade om död och döende en gång. Folk som arbetar med tillämpad teologi - funderar på liv, död och uppståndelse mest hela dagarna, kanske - får till synes ofta drag som är tilltalande: igen, perspektiv. Alldeles väldigt långt bortom omedelbarheten finns det andra infallsvinklar än de gängse. Trots att jag inte tror på den lite knasiga idén om liv efter livet, tycker jag om hans uppriktigt förtjusta (fritt ihågkommet): "Tänk att få vara med, när man dör! Vilken grej, vilket äventyr!".

Det är alltså inte den kristna åskådningen jämfört med andra religioner som jag försvarar. Bara möjligheten att inte vara en förbehållslös fiende.